Jag ska bli lärare!
Efter studenten för två år sedan hade jag inga som helst planer på att börja studera igen,någonsin. Jag var väldigt skoltrött både i högstadiet och gymnasiet och att studera vidare stod inte med på min prioriteringslista.
Men nu efter två år, efter att jag har rest runt lite och jobbat lite här och där, så känns det helt plötsligt som om jag inte kommer någonstans längre. Jag står stilla och vet inte var jag ska ta vägen.
Jag har aldrig riktigt funderat seriöst på läraryrket - fast jag kommer ihåg att när jag var liten kunde jag säga att jag ville bli ”dagisfröken” när jag blir stor.
Jag tror att läraryrket inte har lockat så mycket just för att jag själv inte gillade skolan och att man kanske inte ser upp till lärarna och deras jobb i högstadiet/gymnasiet.
Men så tidigare i år när jag satt och funderade på vad jag egentligen vill göra så slog tanken mig att jag nog skulle tycka om att jobba med yngre barn, i grundskolans tidigare år.
Jag har alltid gillat barn och har jobbat en del inom barnomsorgen, då inom förskolan - och det har jag ju tyckt varit roligt men kanske för mycket skrik, spring och kaos.
Jag kommer ihåg att jag själv gillade att gå till skolan i låg- och mellanstadiet, jag hade underbara lärare och det var kul helt enkelt. Så därför känns det mest lockande att jobba med grundskolans tidiga år - barnen är så öppna och ärliga och i den åldern är man fortfarande nyfiken och har viljan att lära sig.
Jag vill vara med i en viktig utveckling, inspirera, påverka och vara en god förebild!
Så jag sökte in till olika lärarutbildningar i Sverige och ville helst studera på distans då jag känner att jag inte vill vara ”fast” någonstans, jag vill kunna studera var jag vill.
Men…
Nu när jag har fått besked att jag kommit in känner jag en plötslig panikkänsla komma mot mig, jag får flashbacks från när jag sist studerade. Jag är rädd att jag inte kommer klara detta, att det är helt fel val för mig.
Det är inte läraryrket som jag är mest rädd för, det är den 4 år långa utbildningen som jag måste ta mig igenom.
Det är egentligen dumt att ens fundera, här får man en gratis utbildning serverad till sig. Att få utbildning, gå i skolan och lära sig, finns bara i drömmarna hos andra. Det är hemskt hur orättvist det ska vara, och hur otacksamma vi (jag?) egentligen är för vad vi har.
Jag märker nog snabbt om det inte känns rätt. Och som jag brukar säga - det är bra att pröva på olika saker, annars kan man nog aldrig komma fram till vad man egentligen vill göra.
Men nu efter två år, efter att jag har rest runt lite och jobbat lite här och där, så känns det helt plötsligt som om jag inte kommer någonstans längre. Jag står stilla och vet inte var jag ska ta vägen.
Jag har aldrig riktigt funderat seriöst på läraryrket - fast jag kommer ihåg att när jag var liten kunde jag säga att jag ville bli ”dagisfröken” när jag blir stor.
Jag tror att läraryrket inte har lockat så mycket just för att jag själv inte gillade skolan och att man kanske inte ser upp till lärarna och deras jobb i högstadiet/gymnasiet.
Men så tidigare i år när jag satt och funderade på vad jag egentligen vill göra så slog tanken mig att jag nog skulle tycka om att jobba med yngre barn, i grundskolans tidigare år.
Jag har alltid gillat barn och har jobbat en del inom barnomsorgen, då inom förskolan - och det har jag ju tyckt varit roligt men kanske för mycket skrik, spring och kaos.
Jag kommer ihåg att jag själv gillade att gå till skolan i låg- och mellanstadiet, jag hade underbara lärare och det var kul helt enkelt. Så därför känns det mest lockande att jobba med grundskolans tidiga år - barnen är så öppna och ärliga och i den åldern är man fortfarande nyfiken och har viljan att lära sig.
Jag vill vara med i en viktig utveckling, inspirera, påverka och vara en god förebild!
Så jag sökte in till olika lärarutbildningar i Sverige och ville helst studera på distans då jag känner att jag inte vill vara ”fast” någonstans, jag vill kunna studera var jag vill.
Men…
Nu när jag har fått besked att jag kommit in känner jag en plötslig panikkänsla komma mot mig, jag får flashbacks från när jag sist studerade. Jag är rädd att jag inte kommer klara detta, att det är helt fel val för mig.
Det är inte läraryrket som jag är mest rädd för, det är den 4 år långa utbildningen som jag måste ta mig igenom.
Det är egentligen dumt att ens fundera, här får man en gratis utbildning serverad till sig. Att få utbildning, gå i skolan och lära sig, finns bara i drömmarna hos andra. Det är hemskt hur orättvist det ska vara, och hur otacksamma vi (jag?) egentligen är för vad vi har.
Jag märker nog snabbt om det inte känns rätt. Och som jag brukar säga - det är bra att pröva på olika saker, annars kan man nog aldrig komma fram till vad man egentligen vill göra.
Kommentarer
Trackback
