tankar
Jag har börjat läsa min kurslitteratur, och skolan börjar inte förrän nästa vecka! Jag har gjort anteckningar och sammanfattat; och oj vad duktig jag känner mig nu, faktiskt. Sen att jag kanske har läst helt fel kapitel och läst om saker jag inte ens behöver, för detta framkommer inte i min litteraturlista (eller kan det vara så att jag faktiskt måste läsa hela böckerna?) är ett annat parti.
Jag försöker tänka positivt inför dessa 3.5 år! Jag vill väl bli lärare? När jag tänker på en framtid som lärare får jag bara upp positiva tankar om roliga och lärorika stunder tillsammans med barn, det måste väl betyda att jag vill göra detta? Ååh varför ska jag vara så velig och orolig, känner jag inte mig själv och vad jag vill göra?
Allt blir bara jobbigare när jag inte har Han hos mig också, skolan kommer innebära att vi inte kan träffas lika ofta - och jag behöver ju honom, jag fungerar inte annars. Som vanligt försöker jag tänka positivt om det mesta men när det kommer till oss kan jag inte förneka att det är jobbigt.
Namaste
Jag har tränat yoga i flera år och för mig är det verkligen den bästa träningen, både psykiskt och fysiskt. Framförallt är det viktigt med att ha tid för sig själv och skapa egentid, släppa alla tankar och bara koncentrera sig på sin kropp och sitt sinne. Jag brukar göra efter en dvd i hemmet, men har också skrivit ut olika yogaövningar från internet på ett papper som jag kan ha med mig när jag åker bort - smidigt, lätt och framförallt billigt!
Jag ska säga att jag inte är någon expert på yoga, utan tränar fortfarande på en ganska basic nivå, men det som är bra med yoga är att det inte spelar någon roll hur bra man är, alla kan ha nytta av det. Man märker ganska snabbt hur flexibel och smidig man blir i kroppen, hållningen blir bättre och ryggproblem förbättras.
Så har du ännu inte testat, do it ;)
Dvd:n som jag gillar bäst heter ”Yoga 3 in 1 Workout” och är baserad på Hatha och Ashtanga yoga.
Årets bästa
JJ's album No2 är ju helt jäkla underbart
it's not easy to die
no matter how down you are, you eventually rise
if not today then maybe tommorrow
don't let that soul get away
let it fly high to your dying day
-
in this world of wisdom
no one ever really has a clue
they kill their lives every day
with what they say and what they do
Jag ska bli lärare!
Efter studenten för två år sedan hade jag inga som helst planer på att börja studera igen,någonsin. Jag var väldigt skoltrött både i högstadiet och gymnasiet och att studera vidare stod inte med på min prioriteringslista.
Men nu efter två år, efter att jag har rest runt lite och jobbat lite här och där, så känns det helt plötsligt som om jag inte kommer någonstans längre. Jag står stilla och vet inte var jag ska ta vägen.
Jag har aldrig riktigt funderat seriöst på läraryrket - fast jag kommer ihåg att när jag var liten kunde jag säga att jag ville bli ”dagisfröken” när jag blir stor.
Jag tror att läraryrket inte har lockat så mycket just för att jag själv inte gillade skolan och att man kanske inte ser upp till lärarna och deras jobb i högstadiet/gymnasiet.
Men så tidigare i år när jag satt och funderade på vad jag egentligen vill göra så slog tanken mig att jag nog skulle tycka om att jobba med yngre barn, i grundskolans tidigare år.
Jag har alltid gillat barn och har jobbat en del inom barnomsorgen, då inom förskolan - och det har jag ju tyckt varit roligt men kanske för mycket skrik, spring och kaos.
Jag kommer ihåg att jag själv gillade att gå till skolan i låg- och mellanstadiet, jag hade underbara lärare och det var kul helt enkelt. Så därför känns det mest lockande att jobba med grundskolans tidiga år - barnen är så öppna och ärliga och i den åldern är man fortfarande nyfiken och har viljan att lära sig.
Jag vill vara med i en viktig utveckling, inspirera, påverka och vara en god förebild!
Så jag sökte in till olika lärarutbildningar i Sverige och ville helst studera på distans då jag känner att jag inte vill vara ”fast” någonstans, jag vill kunna studera var jag vill.
Men…
Nu när jag har fått besked att jag kommit in känner jag en plötslig panikkänsla komma mot mig, jag får flashbacks från när jag sist studerade. Jag är rädd att jag inte kommer klara detta, att det är helt fel val för mig.
Det är inte läraryrket som jag är mest rädd för, det är den 4 år långa utbildningen som jag måste ta mig igenom.
Det är egentligen dumt att ens fundera, här får man en gratis utbildning serverad till sig. Att få utbildning, gå i skolan och lära sig, finns bara i drömmarna hos andra. Det är hemskt hur orättvist det ska vara, och hur otacksamma vi (jag?) egentligen är för vad vi har.
Jag märker nog snabbt om det inte känns rätt. Och som jag brukar säga - det är bra att pröva på olika saker, annars kan man nog aldrig komma fram till vad man egentligen vill göra.
Men nu efter två år, efter att jag har rest runt lite och jobbat lite här och där, så känns det helt plötsligt som om jag inte kommer någonstans längre. Jag står stilla och vet inte var jag ska ta vägen.
Jag har aldrig riktigt funderat seriöst på läraryrket - fast jag kommer ihåg att när jag var liten kunde jag säga att jag ville bli ”dagisfröken” när jag blir stor.
Jag tror att läraryrket inte har lockat så mycket just för att jag själv inte gillade skolan och att man kanske inte ser upp till lärarna och deras jobb i högstadiet/gymnasiet.
Men så tidigare i år när jag satt och funderade på vad jag egentligen vill göra så slog tanken mig att jag nog skulle tycka om att jobba med yngre barn, i grundskolans tidigare år.
Jag har alltid gillat barn och har jobbat en del inom barnomsorgen, då inom förskolan - och det har jag ju tyckt varit roligt men kanske för mycket skrik, spring och kaos.
Jag kommer ihåg att jag själv gillade att gå till skolan i låg- och mellanstadiet, jag hade underbara lärare och det var kul helt enkelt. Så därför känns det mest lockande att jobba med grundskolans tidiga år - barnen är så öppna och ärliga och i den åldern är man fortfarande nyfiken och har viljan att lära sig.
Jag vill vara med i en viktig utveckling, inspirera, påverka och vara en god förebild!
Så jag sökte in till olika lärarutbildningar i Sverige och ville helst studera på distans då jag känner att jag inte vill vara ”fast” någonstans, jag vill kunna studera var jag vill.
Men…
Nu när jag har fått besked att jag kommit in känner jag en plötslig panikkänsla komma mot mig, jag får flashbacks från när jag sist studerade. Jag är rädd att jag inte kommer klara detta, att det är helt fel val för mig.
Det är inte läraryrket som jag är mest rädd för, det är den 4 år långa utbildningen som jag måste ta mig igenom.
Det är egentligen dumt att ens fundera, här får man en gratis utbildning serverad till sig. Att få utbildning, gå i skolan och lära sig, finns bara i drömmarna hos andra. Det är hemskt hur orättvist det ska vara, och hur otacksamma vi (jag?) egentligen är för vad vi har.
Jag märker nog snabbt om det inte känns rätt. Och som jag brukar säga - det är bra att pröva på olika saker, annars kan man nog aldrig komma fram till vad man egentligen vill göra.
